The not so beautiful life of

Lek i ps, vindrickande vän och himmelen man tro sig hamna i efter ett par sådana glas.




//TB

2012.02.13


Försöker igen med det jag förr inte lyckats hålla vid liv längre än två veckor. Blogga för mig är som att vattna blommor - när det väl händer rinner vattnet ner från krukan ut på fönsterkammern. Det blir för mycket på en och samma gång. Fan.

Men det är lite så jag jobbar. Mycket på en och samma gång. Detta fungerar dock mindre bra gällande bloggar, plugg och fest. Oftast lyckas jag krångla mig ur det mesta utan större problem men ibland måste jag också skärpa till mig. Låta det ta tid, vara noggran, tänka efter etc. Försöker göra det nu.


//TB

När jag är ensam är jag fruktansvärt dålig på att äta. Frukosten skippar jag, lunchen och middagen slår jag ihop och mellanmål struntar jag helt enkelt i. Ibland har jag därför dagar då jag äter nästan hela tiden. Vet att detta inte är häslosamt alls men vad ska man göra? Föreläsningar utgår och i skolan är man bara en gång i veckan ungefär. Resten av tiden har du inga tider alls att passa. Sena utekvällar, förmiddagar död i sängen, eftermiddagen på stan eller möjligtvis lite pluggande och sedan går det runt så. Någon kväll/natt ägnar jag mig åt att skriva. Då skriver jag oftast skoluppgiften jag fått en vecka på mig att göra. Vid elva börjar jag sedan är texten klar vid tre. Morgon efter går jag upp och tittar igenom den och lämnar in. Klart, en veckas arbete gör jag på en natt.

Igårkväll var jag ute med en vän, en vän jag inte träffat på månader. Det blev öl och inte hemgång förrän vid tolv. När jag kom hem skrev jag min skoluppgift. Vaknade tio idag och kollade igenom texten. Skickade in. Nu sitter jag här. Inte ätit något och är inte hugrig heller.


*Torsdagsbarnet

Jag har satt mig själv i en järnbur, en järnbur som bara kan öppnas inifrån. Av mig. Vem och vad som helst får inte komma in, nej långt ifrån. Och jag vägrar lämna buren. Vägrar lämna min rekonstruerande trygghet. För den är allt jag har just nu.

I min järnbur finns jag, vännerna här i storstaden (som än inte känner mig för väl), skolan och allt som hör där till, fest, alkohol, ciggaretrök, klubbar, skratt, leenden, ensamhet, huvudvärk, illamående och lathet. Sen finns det en person till jag släpper in ibland, han är något annorlunda. Något jag inte är van vid. För han får mig att må bra. Bara bra, inget annat. När kände jag så sist? Jag vet inte. Jag vet inte när jag bara mådde bra sist utan några andra känslor eller tankar om det. Visst är det lustigt. När han är med mig i järnburen får inte det där andra plats riktigt. Jag släpper inte in det då. Jag vill att vi ska vara ensamma.

Ensamma i järnbur där jag vägrar släppa in något som hotar mig och min "trygghet". Ensamma i en järbur som tillhör mig. En järnbur jag snart måste lämna. Hur kommer det då bli när jag är ensam med dig? Kommer du se på mig som du gör nu? Kommer det fortfarande kännas så här, bra. Bara bra.


*Torsdagsbarnet 

Hon ställer sig upp från bänken och går mot honom. Hennes steg blir snabbare nu. Sen stopp. Han böjer sig fram mot henne och kysser henne. Hon tar ett steg tillbaka. För händerna mot kinderna och gnuggar bort nerrunnen mascara. Här tar det slut.

De går tillsammans ett tag. Han håller hennes hand men släpper den efter ett litet tag. Hans hand passar inte längre i hennes. Nu är de framme vid en bänk. De sätter sig ned. Allt är bara tyst. Det behövs inga ord längre. Finns inte heller något mer att säga. Finns inget mer av de två.

Vill bara ha tillbaka tiden då allt var enkelt. Det borde vara enkelt.


*Torsdagsbarnet